Альбом Finntroll

[Нет текста]

Från en tid då allt var gryning
Den tid som människobarn glömt
Som en gyttja från urtids famn.
En tid ingen kan, en tid utan namn.

I grottans djup ni legat då.
När trollfolk i vildmarken steg.
Då var ni i talen få.
Då mitt folk gick ytans väg.

En svart hemlighet i forntids skugga.
Dold i glömska nu stenen läro mej.
Om Trollkungens krig mot en giftig sugga.
Ty stenen viska den ljuga ej.

Ur sanningens källa jag tar min dödssup.
Den fylla mina lungor den fylla min trut.
Ur sanningens källa,
dunkel och djup.

Korpens saga

Jag såg min här av troll och vätte.
Slappa spjut så långt ögat mätte.
Tusende kroppar alla döda och svala.
Min arme ur skogen nu låg i dvala.

Då sjöng honan mörk en sång av hat.
Hon lovade bort gåvor själar till mat.
Åt en dyster ande ur springornas rike.
En runa ristades aldrig skådats en like.

Som en blixt i natten av eldens färg.
En kraft som kvälide i kött och märg.
En tunga av illdåd och sotig svärta.
Nu hördes ett skrik av tusens smärta.

Skogens topp och klippans kant som värn.
Svart som åskmoln och skogens tjärn.
Fjädrar nu spreta där skinnet voro.
Till tiders slut de nu ropa sin oro.

Så miste rivarn sin bror av kamp.
De flög sin väg till världens kant.
Av ett glömt och fasligt trolldoms dåd.
Det förkolnade sinnet kände ingen nåd.

Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla.
An fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ära på krigets ruttna mat

…till Tiders ände.

[Нет текста]

[Нет текста]

Slagbröder
Som ett djupt urål från ett avgrund av hat.
De glömdas själar steg, en för en, man för
man, döda utan fred. Tog till vapen, tog
till sköld, ett hav av illvillig dödlös man.
Hatets och sotens arme.

De fann min väg de springa min skog.
Under månens röda glöd.

Jag slog dem ner våg för våg, inga själar
i ro. Ett spjut ej räckte till denna kamp.
Korpbroder hört nu klingors spel. Snart
himmelen täckets av brödrar mina.

En kamp det blev, en sista gång.
Brödrarna stod där sida vid sida.
Himmelen dånade, en väldig sång.
Korpnäbb och klinga då tog sin föda.
De stred till seger fören slutlig ära.
Ty denne seger än korpen bära

En Mäktig Här
Då jag rest mitt tryne mot den eviga skyn,
Jag hörde ett läte jag aldrig glömma. En här
så mäktig vid skogens bryn. Få denna
syn ens kunnat drömma.

Jag tog mitt spjut jag lyfte mitt horn, Från
hornets läppar en mäktig ton. Hären lystrade marscherade
fram. De gav mig sitt liv, bergets stamm.

En gåva av urbergets ande, En pakt som alla
glömt. Nu tågas de fram på knotiga ben.
Fram, fram, fram.

Blodet nu rinna i floder. Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise. Få öron lyssna då.

En gåva av urbergets ande, En pakt som alla
glömt. Nu skyntas fjärran länder
Fram, fram, fram.

I år de vandrat, krigets väg. Blod ur väst och
guld från öst. Då en tjärn som var månens lek.
Blev segerns slut och ett digert svek.

Hon vadat där i börjans gyttja. Slitit sitt hår med
ormars gift. Sugit själar och mannamod. Det varit
hennes avgrund i tusen år.

En gåva av urbergets ande, en pakt som alla
glömt. Nu tågas de fram på knotiga ben,
Fram, fram, fram.

Blodet nu rinna i floder. Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise.
Få öron lyssna då.

En gåva av urbergets ande, En pakt som alla
glömt. Nu skymtas fjärran länder.
Fram, fram, fram.

Ormhäxan

I en svart tjärn vid furors rot.
Hon stod tjärad och täckt av sot.
En giftig sugga, en ettrig mara.
Den vackraste skugga ur jordens djup.

Ormarna knyckte och ormarna grep.
Slingrande ur hennes sköte.
Som hornkronor, som spindelns ben.
Som nattens slingor ur jordens djup, hon skrek.

Hon ristade mitt kött, hon drack mitt blod.
En stekande klinga i hjärtats kött.
Jag blivit offrad till henne, denne.
Giftige mask som gör allt dött.

Ett svek oväntat nu fällde mig.
Jag föll sargad och livlös.
Allt var dött utom en gnista blott.
I själen dit uranden livet sått.

Mitt blod ner i tjärnen rann,
den svartare än svart då blev…

Maktens Spira

Jag sprang med brisen.
Mot norr den eviga isen.
Jag fann en dalgång.
En massiv spricka.

Måsarna visade vägen ur skyn.
Då mötte jag isen.
Då fann jag hav.
En storm steg ur vågors djup.

En hemlighet om maktens spira.
Urgudar nu ristat genom mej.
Spåret in i isen gick.
Djupt mot dess frusna kärna.

Där den stod evigt stel.
Gick en fåra in med flodens ström.
Ner mot det blå jag vandra.
Isen i mina ådror för dagar tio.

Där fanns en grotta, en faslig sal.
I grottans mitt han stod.
Som djupet kallat ur stjärnors ljus.
Krigaren mäktig från rymders sus.

Ur hans frusna hand jag tuggat.
Ett spjut från en ändlös plats.
Ett skrik ett dån från spjutets blad.
Maktens spira med stjärnors rad.

Tusende steg mot jordens yttre.
Från djupet jag än en gång steg.
Nu grinet ej släckas från detta tryne.
Ett slag nu bådas, snart slutförs allt.

[Нет текста]

[Нет текста]