Альбом Finntroll

aia aiaia aia aiaia aia aia aiaia

Hon stod vid foten av en häll så mörk
Målad kalkad och kall
Hon drog ett streck
Med en ryckande arm
Över himmelens rand
Ner till hetaste djup

Hon stod på isens blåaste vidd
Målad kalkad och kall
Hon ristade sitt tecken, sin runa
Med en ryckande arm
Runt vattnens flöden en ring
Havsbestar och ånga då steg

Solsagan!

Hon lyfte upp över sky och rymd
Målad kalkad och varm
Ur klippans djup en låga då steg
Ur hennes höfte, en storm av eld

Solsagan!

Hon lyfte upp över sky och rymd
Målad kalkad och varm
Ur klippors djup en låga då steg
Ur hennes höfte, en storm av eld
Ett ljus hon blev av lågans makt
Ensam på rymdens tron
I all sin prakt

Hon ristade sitt tecken, sin runa
Med en ryckande arm
Runt vattnens flöden en ring
Havsbestar och ånga då steg

Omfamnad av vind och bitter frost
Under arktisk och obarmhärtig måne
Hon sitter vid isens rand, uppvaktar sin kvinna
Dödsjungfruns kalla hand, oändlighetens älskarinna

Han vill sjunka, känna
Hennes anda av is
Sitt liv i byte mot en gåva
En frusen kyss
Inatt, I evighet han sova

Med en viskan så djup som havens vrån
Ensam men två i dödens mörka snår
Han hör ett ord med makt så mörk
Ur dödsjungfruns vita mund

Han vill sjunka, känna
Hennes anda av is
Sitt liv i byte mot en gåva
En frusen kyss
Inatt, I evighet han sova

Hon lyfter honom med kraft och vilja
Smeker med kyla, bär honom bort
Till sina fäders vita sal
Över rymdens mäktiga hav
Till riket där ingen sjärna lysa

Ett norrskensdåd av ändlös skam
Ett dråp i dyster stund
En skarp sten en skalle sprättad
Han drack av liv och lust
Han drack av liv och lust

Ty salt och tjockt var barmablod
Den natt han begick sitt mannamord
I hans ögon bara en best, ingen sans
Då han dansade dräparens dans

Han stänkte på berg och backe
Han glade och skrek
Mordens smak i röder mund
Garmens blick i månens stund

Ty salt och tjockt var barmablod
Den natt han begick sitt mannamord

I hans ögon bara en best, ingen sans
Då han dansade dräparens dans
Då han dansade dräparens dans

Snart sprang han sin skog
Han löpte bland is och driva
I ändlös tid och vintervarv
Bojor av månens skiva

Ty salt och tjockt var barmablod
Den natt kan begick sitt mannamord
I hans ögon bara en best, ingen sans
Då han dansade dräparens dans

Ty salt och tjockt var barmablod
Den natt han begick sitt mannamord
I hans ögon bara en best, ingen sans
Då han dansade dräparens dans

Ett nät nu blivit spunnet
Så vasst, spretande svart
Ärgat av blodets lyster
Döpt i ohelgad saft

En sång om födsel, begynnelse
En om vanhelgat brödradråp
En visa om offer och livet ände
En om eld och bett i mark så mjuk

Dock finnes en visa jag ej sjunga
Dess ordalek jag ej talt
Dessa ord min mun ej passa
Hör kvädet nu i trädets blad

Då vi stå i tystnad
Må deras munnar viska...

Fåfänga, glömda råd
Ingen nåd, inga tysta ord
Borsprungna, vilsna
De löpte I en cirkel
Av oändliga onda dåd

Nu eldar spricka ur jordens vrår
Ingen betraktar, inga vittnen nalkas
Var en gång liv
Nu springornas
Och skuggornas kung vandra

Fåfänga, glömda råd
Ingen nåd, inga tysta ord
Borsprungna, vilsna
De löpte I en cirkel
Av oändliga onda dåd

Nu eldar spricka ur jordens vrår
Ingen betraktar, inga vittnen nalkas
Var en gång liv
Nu springornas
Och skuggornas kung vandra

Där ingen fot, inga tassar, inga hovar löpa
Ingen vinge svepa, ingen stjärt nu sprattla

En tystnad så tom utan tid

Där springornas och skuggornas mörka konung
Fäller, i sin ondskas svartaste stund, en tår...

Hans mörker utan dess ljus
Som en tår svunnen bland de sista lövens täckta jord...

En gång gick jag med kött på ben
En gång kysste jag varmer mund
Nu vandrar jag på vägen lång
I myllan här runt gravars gång

Masken åt och frosten bet
I myllan här runt gravars gång

En gång red jag gångaren kvick
En gång bar jag rustjacka och stål
Nu vandrar jag på vägen lång
I myllan här runt gravars gång

Tjälen kall och elden het
I myllan här runt gravars gång

En gång stolt och fager man
En gång dock jag svekfullt dräpt
Nu vandrar jag på vägen lång
I myllan här runt gravars gång

Nu sjunga jag min galgasång
I myllan här runt gravars gång

Nu sjunga jag min galgasång
I myllan här runt gravars gång

Ve, ve, ve
Dödsfärd!

Jag vaknade i urmörker
Inget ljus, ingen sol jag såg
Kände en luft, kall mot min kind
Jag steg, mot stjärnor jag steg

Mitt skepp av nagel och tand
Segel av död mans hår
Roddare från krigsgravar
Mån av dödens yrke

Min sista segling över kolsvart hav
Nu eka min sång mina sista ord
Över stormar, över glaciärens vidd
I morgonrodnad och aftonstund

Från fjärran lät en vinande vind, ett sus
Och en sång ur rymdens ändlösa brus

Ve, ve, ve
Ve, ve, ve
Dödsfärd!

I fjärran jag skådat en eld
Mot den nu likskeppet styr
Nagelfar ej vällta
Ingen segel spricka, bortom stjärnornas ljus

Omvälvd av sång ur dödens kör
Från springor de stiga bland mörka berg
Jag såg en skog och en brinnande härd
Där fann jag mitt hem
I skuggornas värld...

Från fjärran lät en vinande vind, ett sus
Och en sång ur rymdens ändlösa brus

Ve, ve, ve
Ve, ve, ve
Dödsfärd!

Vid morgonstund jag skådade på bergets rygg
En fåra röd som hjärteblod
Djupt jag såg den falla
In i dunklet av bergets rot

Vid solnedgång jag skådade på bergets rygg
Nu som lågor de dansa
I sommarnatten, barnen av hällens stam
In mot dunklet av bergets rot

Modigt jag klängde vid fårans gap
Snart sänktes jag mot mörkrets sköte
Fornfäders sång i djupet lät

I minnet fann jag då
En sång jag aldrig sjungit förr
Från mina läppar, från mina bringa den eka
Den sång jag aldrig sjungit förr

Vid morgonstund jag skådade i grottans valv
En skymt av vinterns vita ljus
Då steg jag med hast
Ur dunklet av bergets rot

Vid solnedgång jag skådade på marken kall
Snöns och isens täcke
Då blott en stund jag sjungit
Med folket av bergets rot

Upp på hällens översta back
Upp på bergets högsta sten
Jag klättrat dess rygg på alla fyra
För skogens ande, för dem som viska

Ett skrik nu stiga från sargad strupe
Ett himlarop, bara skogen lyssna
Ett skrik nu stiga från skuret sinne
Få nu höra, få nu förstå

Älgen gamle, han talt till mig
Om tidevarv utan månens stigar
Skogens fåglar sjungit liv och lycka
I fornfamnad morgonrodnads stund

Jag funnit sanning i kvistars sång
Jag lystrat visdom i vindars gång
Mitt skri nu eka mellar häll och fura
Jag funnit sanning i kvistars sång

Ett skrik nu stiga från sargad strupe
Ett himlarop, bara skogen lyssna
Ett skrik nu stiga från skuret sinne
Få nu höra, få nu förstå

Få nu höra, få nu förstå
Få nu höra, få nu förstå
Få nu höra, få nu förstå
Få nu höra, få nu förstå

Jag funnit sanning i kvistars sång
Jag lystrat visdom i vindars gång
Mitt skri nu eka mellan häll och fura
Jag funnit sanning i kvistars sång

När svedjor brännes
Bliva min moderskalk av aska

Nifelvind, hör mitt namn
Gyttjeblod, sänk ditt huvud där jag vandra

Ur varje froskallla bittra
Onda dödliga natt
Ur varje vår då inget växte
Då säden aldrig steg

Nifelvind, hör mitt namn
Gyttjeblod, sänk ditt huvud där jag vandra

Vid varje offerblot
Fovande vid roten av varje galg
Tändande gnistan i mördarens blick
Och sveket i dem som blodet sålt

Nivelvind, hör mitt namn
Gyttleblod, min vilja blevo din

Ur varje frostkalla, bittra
Onda dödliga natt
Ur varje vår då inget växte
Då säden aldrig steg

Nivelvind, hör mitt namn
Gyttjeblod, sänk ditt huvud där jag vandra