Kent
"Järnspöken"

dom brände ner grönan
och skolan står där
ensam nu
cykelställen står tomma än
trots att loven är slut

dom fäller kastanjeträn i alléen
framför skolgården
jag rör mig tyst
hör inte hemma här
jag är vålnaden

jag vet inte varför
men kanske är det därför
jag minns det så väl
dina stora ögon
dina bruna händer
dina vassa knän

var det dig jag såg
som en skugga ur mina drömmar
var det dig jag såg
dig jag svor att aldrig glömma

dom gräver i parken
och frosten i marken
blir ett försvar
vid hörnet av kyrkan
där järnvägen går
har dom spärrat av

någon ligger i gräset
med frostiga kläder
så stilla och vit
blåljusen blinkar
tänk vad man kan göra
med en liten kniv
jag vet inte varför
men jag återvänder alltid hit
det var väl
något vi gjorde
något vi sa här
som förändrade mitt liv

var det dig jag såg
som en skugga ur mina drömmar
var det dig jag såg
dig jag svor att aldrig glömma
var det dig jag såg
som ett spöke från döda drömmar
var det dig jag såg
har jag äntligen lyckats glömma?